Tjinga-tjinga-tjing-tjinga-tjinga-tjing-tjing-tjinga-tjinga-tjing-tjing-tjinga-tjing-tjing-tjong. Verkar det bekant? Den lekfulla barnvisan från reklamen till en välkänd svensk jeans- och klädkedja råkar just nu vara en av de mest populära låtarna i elvaåringarnas mp3-spelare riket runt. Mannen bakom landsplågan heter Håkan Lidbo, ett ökänt namn i svenska housekretsar. Att han nu ligger bakom den irriterande reklamjingeln bör inte belasta plottrigt experimentella albumet [I]After the End[/I]. Det är bara tänkt att illustrera hur Håkan Lidbo gör lite vad som helst, bara det är välproducerat.
Håkan Lidbo gillar nämligen välproducerat. Därför är [I]After the End[/I] musikermusik utan vare sig skavanker eller charm. Distortionen och de metalliska filterljuden som Håkan tvingar på sina redan ganska knäppa rytmer låter bara fasligt kalkylerade. Som om det verkligen var dags att sätta sig ner och göra den stora introverta skivan ingen annan förstår, utan att riktigt veta i vilken ände man ska börja. Det enda man kan göra ordentligt är ju den där tjinga-tjing-tjong-grejen.
Det här handlar inte om att dansmusik måste ha soul, att house måste ha en naturlig och tydlig koppling till Walter Gibbons och Tony Allen. Det här handlar om att lyssna på hur Push Button Objects blommat ut det senaste halvåret, hur lekfulla grupperna låter på etiketten Ersatz Audio, eller vilka sköna ljud de tillverkar på platta Powerbooks i Kalifornien.
Det låter inte alls som om Håkan Lidbo gjort det beklagligt nog mycket utdragna, artificiella och irriterande plingplongande ljudexperimentet [I]After the End[/I] för att han intresserar sig särskilt mycket för sin musikaliska samtid. Den tycks hans musik aldrig hinna ikapp, tolka och förstå på ett personligt sätt. [I]After the End[/I] låter mer som ett plastigt alibi för att motivera att Håkan Lidbo ska få släppa tolvor på (annars ganska smarta) tyska tech house-etiketten Forcetracks.
Skivbolag:
Artist:
