Ett gäng överåriga MTV-punkare tror att ett temaalbum med en blandning av Irlandspunk, stadiumrock och mainstreampop kan slå an? Förmodligen har de rätt. Hade jag varit skivbolagsscout och ett gäng överåriga MTV-punkare som desperat försöker se ut som tonåringar (Botox? Hårtransplantationer?) och som inte fått till en skiva på fem år hade uppvaktat mig hade jag avfärdat dem och sedan underhållit hela kontoret med fikarastsberättelser om de sorgliga uppenbarelserna. Särskilt om de kommit dragandes med en idé om att med en blandning av Irlandspunk, stadiumrock, Patti Smith-citat, pojkbandsballader och mainstreampop göra ett 70 minuter långt temaalbum om... äh, vid det laget hade jag slutat lyssna.
Hade jag varit talangscout hade jag inte förstått att behandla dem som om de vore smarta. Eftersom jag hade slängt ut dem så snabbt att jag helt missat deras låtars extrema hitpotential (hur ointressanta de än är musikaliskt), och jag hade följaktligen resolut fått sparken för en missad tvärsäker investering.
