I dagar som dessa, när rockmusiken blir en alltmer marginell företeelse, borde man som rockälskare rimligtvis jubla allt man orkar när ett band som Facer dyker upp. Fyra unga män med lite läder, denim, en godkänd scennärvaro och klassisk sättning. Samt en rätt ösig rocklåt, [I]King of Expectation[/I] som spelats mycket i radion och blivit något av en hit.
1999 har hittills varit ett av de absolut sämsta åren för svensk musik sedan år noll. Kan du nämna fem bra svenska plattor släppta under 1999 är du antingen döv eller anställd på ett större skivbolags promotionavdelning. Halvfigurer som Lok, Kooks, Sahara Hotnights, Venus Outback och Facer har samtliga fått sinnessjukt mycket utrymme i media sett till deras faktiska begåvning. Något som mer eller mindre direkt beror på detta extremt utarmade svenska skivår. Detta utnyttjar givetvis Facers skivbolag, som vips gör bandets platta till en av bolagets största höstsatsningar, om inte den största. I den ena annonsen efter den andra i alla tänkbara medier kommer du snart att se reklam för herr Perris och hans tre kumpaner i Facer. Attityd? Energi? Stil? Begåvning? Rockens räddare? Bandet som väckte en stendöd genre? Nej.
Ingenting på Facers platta har tillkommit spontant, av en ren händelse, i ett extraordinärt inspirerat ögonblick eller av ett misstag. Allt är genomtänkt in i minsta detalj. Slipat, stött, blött, desinficerat, avkönat, lobotomerat och paketerat. Produktionen är givetvis stenproffsig och supersofistikerad utan tendens till skeva kanter eller svårlyssnade partier. Allt med minsta tendens till svajighet eller personlighet reduceras omgående till väloljade enheter i den marknadsanpassade helheten. Hela plattan rullar förbi i dina öron utan att du för en enda gång hajar till av förvåning. Det är genomdesignad musik som av en händelse råkade få prefixet rock framför sig på ett av skivbolagets marknadsföringsmöten. Det är band som Facer som gör att det i dag talas om rockmusik som en mer eller mindre döende genre.
Skivbolag:
Artist:
