Glen Hansard - Rhythm and Repose

Patrik Forshage 10:25 21 Jun 2012

Trots sin försynta framtoning och röst har Glen Hansard väckt en hel del uppståndelse. Mindre som ledare för The Swell Season, men desto mer som Oscarsbelönad filmkompositör med Once och The Hunger Games på meritlistan. Det förvånar inte, eftersom de mjuka softpopballader Dublinsångaren viger sitt första soloalbum åt är som gjutna för känslosamt drama och romantiska komedier. Med assistans av Sam Amidon, Nico Muhly och gräddan av New Yorks studiomusiker håller han sig på rätt sida gränsen mot utslätning, och även om han har långt kvar till nivåerna hos genremästare som Harry Nilsson finns här antydningar om framtida storverk. Och för den som behöver trygga löften om att ”I’m always gonna love you, I’m never gonna stray” är Glen Hansard mannen att känna redan idag.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Chemtrails - Cuckoo Spit EP

När jag bodde i USA (japp, här kommer det igen..!) så hörde jag bandet Julia Brown (inte att förväxlas med artisten med samma namn) för första gången. Det var min soon to be-pojkvän som skickade låten Library till mig och jag tänkte: ingenting i världshistorien kommer någonsin slå det här. Det är svårt att förklara varför, och jag är ganska säker på att ca ingen annan känner så för dem.

Nord & Syd - 80%

För fem år sedan debuterade Nord & Syd med den kritikerrosade plattan Som en människa och nu är de äntligen tillbaka med nytt material. Om du undrar varför det dröjt så lång tid med att följa upp succén så beror det på följande: bandmedlemmarna har skaffat fem barn, haft två diskbråck, flyttat sex gånger, inlett nya relationer och bytt jobb ca tio gånger.

Jag blir utbränd av att läsa det.

Jonas Bergsten - Varm vidrig sommar

På sitt andra album fortsätter Jonas Bergsten sjunga välbalanserad och skevt fraserad vispop med privata livsiakttagelser och stadig lokalförankring i Umeå i såväl texter som Annika Norlin-duett. Deras Minnet kanske väljer bort det dåliga är ett av flera utmärkta spår, intill den spröda Säg nånting som gör att jag kan och den politiskt förtvivlade Fiender. Men hur sympatiskt och trevligt det än är blir det aldrig angeläget.