Att skivutgivningsmånaden december sedan några år tillbaka är ett skämt har säkert de flesta noterat. Samlingsplattorna och boxarna står som spö i backen för att alla i familjen skall kunna önska sig någon typ av örongodis i julklapp. Det mesta som släpps är riktigt ruttet och superspekulativt, men som alltid när vi snackar masspsykos finns det somligt som är kul, prisvärt och inte direkt kräkreflexretande. Som den här dubbel-CDn med Metallica; ett av musikvärldens för närvarande allra största band. De har rakat ihop en mängd tidigare släppta covers på platta två, medan den första innehåller elva nya tolkningar av andras låtar. Slutresultatet är en 27-spårig 25-årig musikalisk åkning genom vit rockmusik. Från otippade artister som Nick Cave, Lynyrd Skynyrd, Budgie och Queen till mer väntade som Mercyful Faith, Discharge, Motörhead och Black Sabbath. Det är svårt att inte känna sympati för den här plattan då de flesta av de gamla spåren, där flertalet för övrigt är riktigt bra, inte är helt lätta att få tag på plus det faktum att det hade varit så enkelt för bandet att nöja sig med att släppa bara dem. Vad gäller nyinspelningarna är det inte lika muntert. Bob Rocks tjocka superraffinerade ljudtäcke, som han låt sy upp till bandet inför [I]Load[/I], kväver alldeles för mycket av originalversionernas glans. Ungefär som när du hör en habil hotellpianist förvandla ett antal odödliga evergreens till ett enda långt kletigt stycke. Anledningen stavas tyvärr som i så många fall tidigare Framgång; ju större artist desto mer raffinerade krav. Skillnaden mellan de båda plattorna är frapperande i sin tydlighet. Lyssna på de tidigaste inspelningarna på skiva två och du hör ett hungrigt band som sorterar om sin vinylsamling på ett nytt sätt varje vecka. Lyssna på skiva ett och du hör ett däst band som har stoppat in samma samling i ett bankfack.
Skivbolag:
Artist:
