Frida Hyvönen är tillbaka med ett nytt album, Dream of Independence. Fansen har fått vänta länge, senaste släppet kom för över fyra år sedan. Läser i en intervju att hon spenderat denna tid med att gå i psykoanalys för att förstå vad hon ville förmedla med denna skiva. Kanske hör man analysens effekt på albumet, för låtarna känns mer än någonsin, vare sig de handlar om moderskap, åldrande, eller begravningsceremonier.
Inga gamla lyssnare kommer bli chockade här, det mesta är sig likt och det är nog bäst så. Hyvönen är bekväm i sitt artistskap och har fokuserat på att renodla sitt låtskrivande. Låtarna på skivan är vackra och intima, och rymmer vemod och humor på samma gång. Men det bästa på skivan är faktiskt arrangemangen; även om de kan tyckas vara sparsmakade så besitter varje trumslag, varje cellostråk och varje vissling på albumet en otrolig slagkraft. Och när intensiteten på arrangemangen ökar, som på Head of the Family, inser man vilken mästerlig låtskrivare Frida Hyvönen är.
