Fricky – Fricktion

Axel Almström 00:00 7 Jun 2021

Fricktion domineras av Frickys egna brand av snäll och innerlig R&B med pop-undertoner. Det är moget och eftertänksamt, men musikaliskt är det lite platt.

För ett par veckor sedan recenserade jag Johan Bäckströms (Broder Johns) senaste skiva här i Nöjesguiden. Hans andra soloalbum sedan han lämnade hiphopduon Broder John och Friman. Nu släpper också andra halvan av duon, Erik ”Fricky” Friman, nytt. Och om Johan Bäckström har tagit ett steg i en ny musikalisk riktning sedan duon splittrades, så har Fricky tagit ett sjumilakliv.

Fricky har gått från att göra boombap i Timberlands, till norrländskt nedtonad R&B och skogvaktarswag. Han har också tagit klivet ut från lokalkändisskap och hype i hiphopkretsar, till rikskändisskap. En naturälskande introvert som instagrammar fina vattendrag och volvo 240:s – en otippad superstjärna.

 Fricktion blandar han trap-influenser med mjuk AOR-känsla – Fricky droppar till och med en Toto-referens på Tanka tänka (som för övrigt är obehagligt lik en viss Basshunterhit).

Texterna rör sig runt kärleksberättelser av typen ”vi kan ha deeptalk all night” och tankar om att hitta sig själv i den nya rollen som pappa – och rikskändis. ”Om jag kunde fått cash utan fame, jag skulle tatt chansen”, sjunger han på titelspåret.

Hans musik är som ett balsam för den svenska folksjälen. Ödmjukt, inåtvänt och med längtande blickar mot naturen. Också när han är kaxig gör han det skämtsamt. ”Borde kallas Fricky Martin, jag har rösten av en gud” sjunger han på Bubbla. Men hans avskalade röst är långt ifrån Ricky Martins och hans musik blir, tyvärr, lätt långrandig.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Greentea Peng – MAN MADE

Man Made är en soulskiva som plockar inspiration från hela världen och hela tidsrymden. Det är en eklektisk blandning av soul, psykedelia, hiphop, flyktig jazz och dub med tunga basgångar.

Greentea Peng heter egentligen Aria Wells och är från sydöstra London. Man Made är hennes debutalbum. I grunden är det ett tillbakalutat album, dränkt i tunga grooves och Wells neo-souligt rökiga röst, men det lyfts också upp av livliga trummor och pigga melodislingor.