Plattans sista spår, [I]The Man Who Was Too Loud[/I], får mig att inse hur mycket jag saknar The Pixies. Den förmedlar ganska exakt det lössläppta vansinnet och den grymma melodikänslan som The Pixies var mästare på. [I]The Man Who...[/I] är inte på något sätt vare sig speedad eller sinnessjuk på det sätt som en Pixies-komposition kunde te sig. Men den har spår av samma nerv och anslag som man ofta hittade där.
Tyvärr är inte nämnda sång varken speciellt representativ för resten av plattan eller det mest lössläppta som serveras här. Det bestående intrycket efter en mängd genomlyssningar av plattan är att den är så in i bänken splittrad; som om Frank inte vet vilken väg han skall slå in på. Att en av de allra största låtskrivarna någonsin skall behöva lida av sådana tvivel känns både tragiskt och onödigt. Somligt är något av det hårdaste Frank någonsin gjort (han har värsta råa rösten på ett par spår), och det låter inte bra. Annat tenderar att bli gubbrockigt, något spår är på gränsen till pastischtryfferad country och, värst av allt, det mesta känns ointressant. Det smärtar att skriva. Men skall man vara krass är det ju ett bra tag sedan han gjorde något riktigt bra. Ett par spår består, men sammantaget är detta en högst ordinär platta.
Skivbolag:
Artist:
