Plattans sista spår, [I]The Man Who Was Too Loud[/I], får mig att inse hur mycket jag saknar The Pixies. Den förmedlar ganska exakt det lössläppta vansinnet och den grymma melodikänslan som The Pixies var mästare på. [I]The Man Who...[/I] är inte på något sätt vare sig speedad eller sinnessjuk på det sätt som en Pixies-komposition kunde te sig. Men den har spår av samma nerv och anslag som man oft
Play It Again Sam/MNW
Rubbing doesn't helpI Athens, Georgia görs det stundtals ganska begåvad pop. Magnapop är inte av det mest briljanta slaget, dock. Men de har fått ihop en och annan begåvad melodi (Come on inside, exempelvis) här.
Vänner av vän men inte uddlös flicksång torde få sitt lystmäte, även om riktiga toppar saknas.
Sedan debuten med Hot boxing för ett par år sedan har för övrigt Superchunks Jon Wurster tagit över trummorna |
L. RonDave Sardy, Barkmarkets självskrivne frontfigur, anses av många som USA:s kanske allra bäste producent av arga rockplattor.
Sardy har med Barkmarket lyckats med något som producentkollegan Butch Vig missade totalt när hans Garbage spelade in sin platta; förmågan att applicera det yttersta av sin begåvning på det egna bandet. Barkmarkets besök i de avhuggna och monotona riffens överbefolkade rike |
