Den forna Urban Cone-medlemmen Rasmus Flyckt står nu på egna ben under artistnamnet/efternamnet Flyckt. Dessvärre är dessa ben skakiga och bär honom inte in i mål.
Instant Gratification pt 1 tar ett tydlig avstånd från den lättsamma Urban Cone-indiepopen som så många tyckt om, och jag förstår att det är viktigt för Flyckt att distansera sig från den gångna tiden. Jag tror att målet med EP var att skapa ett komplext elektroniskt verk som porträtterar mörkret som infann sig efter bandets splittring. Men på skivan framgår det inte att han lidit och varit nära på att mista sin musikkarriär, utan han framstår främst som vilsen.
Jag vill inte förminska hans egna upplevelser, men Instant Gratification pt 1 är en rätt intetsägande EP som misslyckas med att väcka de efterfrågade känslorna. Istället tycker jag att musiken såväl som paketeringen saknar riktning.
