Philemon Artur & The Dung på riktigt bra tjack mjukkrockar (mer bara touchar varandra) med en ljudbild och musikalitet som i stora drag kunde varit hämtad från Velvets två första och ljuv musik uppstår.
Eller hur? Visst tänker man så om man ser dessa två referenser? I alla fall tänker jag på dessa två namn fusionerade som något positivt. Förlåt, tänkte -- innan jag hörde First Flooor Powers debutplatta There Is Hope. En platta jag hatar. Av hela mitt hjärta. Av flera anledningar. Låt mig få vädra dessa. First Floor Power är helt obegåvade. Som låtskrivare. Som musiker. Som one-hit wonders. Som mainstreamartister. Som indieband. Som rockband. Som coolt alternativt svenskt band. Som allt. Till och med som tokroligt popband.
Varför är då First Floor Power det kanske absolut sämsta bandet i hela Sverige? Enkelt beskrivet kunde den här plattan varit precis det som beskrevs inledningsvis. I stället blev den allt annat. Problemet är att om en sådan koalition skall lyckas krävs det reptilhjärnor, kreativitet, ryggrad, nerv, kättja, humor, självförtroende, coolness, talang, kvalitet, känsla, koll, megalomani, frustration, vrede och en helvetes massa annat. First Floor Power är tyvärr den omedelbara antitesen till allt detta. De är ingenting annat än ett försök till att vara en helt igenom beräknande produkt. Jag skulle kunna köpa det. Om det kombinerats med passion, glöd och hjärta. Men så är det definitivt inte här.
Nej mina vänner. Det krävs mer än Talking Heads-imitationer, nördkoll på smala retroföreteelser, ironiska små mustascher och blommiga klänningar från mammas garderob för att beröra. Jag begär inte att ni skall försätta berg, få mig att gråta eller skaka av lust av er musik. För det krävs extraordinär begåvning och det kan inte alla vara utrustade med. Men jag kräver att ni tar er själva, era lyssnare och ert konstnärskap på allvar. Det enda som påminner om talang här är ljudbilden och den har bob hund-Jonas styrt upp. Men vad hjälper det när det inte finns något att av värde att rama in? Inbillar mig att han hade totalt fria händer -- ivrigt påhejad på distans av bandet -- medan de funderade på nästa promobild. (Någon av de fyra medlemmarna typ Carl-Jonas som enligt biografin gärna utför små danser bakom syntarna: "Jag vet! Vi kör smala kostymer och kortkort och så kan vi hålla i lite instrument. Utomhus. Men utan solbrillor! Bakom något snyggt arkitektoniskt verk!! Eventuellt kan vi låta nån Görling och Nabokov ligga och skräpa lite lagom synligt på bilden, vi sippar på martinis, tjejerna har givetvis breda hårband, klackar och en hund går förbi i bakgrunden -- framför en Volvo P 1800!!!!" Alla: "C-J du borde fortsatt som reklamare!" Sara (bas, sång och ett självklart blickfång enligt samma biografi) fortsätter: "C-J, sååå himla bra! Kan vi inte bara slänga in några katalinajackor, raketost-tuber och polotröjor i bilden också -- och hunden, kan inte det vara en beagle, snälla C-J?" C-J bara: "Jo en beagle känns bra. Den är sådär lite lagom ovanlig och poppig. Det kör vi på").
Årets sämsta svenska platta är här.
Örjan Hultén
