Sommaren 1997 lät för jävligt, för att tala från hjärtat.Topplistorna var osedvanligt vidriga och till det kom sedan en fullkomligt vettlös nostalgiorgie kring John Fogerty, med kulmen i en en helt hysterisk hyllningskör till hans framträdande på Lollipop. Jo, jag var där - långt framme vid scenkanten, men jag såg ingen rockmagi, bara en själlös stadshotellskuliss och ett riffande på ren rutin, som en glittershow på House of Blues eller det där gräsliga rockmuseet i Cleveland.
Magi,my ass.Att efter det få Finley Quayes debutalbum i bandspelaren har varit som ett reningsbad. Här har vi en man som inte kan stava till nostalgi, utan som lyckas förena rötter och nutid. Själv kallar han sig "omodern" och hävdar att han avskyr maskiner, men ändå lyckas han väva ihop 50 år gammal jazz,25 år gammal soul, 20 år gammal reggae och 15 år gammal postpunk och få det att låta som att det skapades alldeles nyss, hösten 1997. Vem han är?
En skuggfigur på dansscenen i Manchester under många år, polaremed A Guy Called Gerald (på vars Black Secret Technology han både sjöng och fick ge namn åt en låt, Finley's Rainbow), släkt med Tricky och en musikalisk och generisk kosmopolit, med rötter i såväl Skottland som Ghana. Han är dessutom så cool att han kan säga vad som helst och komma undan med det, som att han, faktiskt, gillar Dire Straits! Hans egen musik är dock lika rå som raffinerad. Mycket låter som om Bunny Wailer bestämt sig för att stjäla tillbaka den reggae The Clash lånade närde gjorde Sandinista och Combat Rock, fast med det bästa från The Clash inkorporerat. Annat låter väldigt mycket som en pårökt Sly Stone, med dettyngsta basljud jag hört på länge. Men mest låter det bara som en extremtstor begåvning, med en röst som ni aldrig kommer att glömma.
Skivbolag:
Artist:
