I vår tids stora debatt (Little Mix vs. Fifth Harmony) måste jag erkänna mig själv en Mixer och inte en Harmonizer.
Som pop-powerpuffpinglor är Fifth Harmony resultatet av en blandning av allt pop (Simon Cowell/koordinerade outfits/märklig “feminism”) och kemikalien X-Factor. Vad dom saknar är humor och självinsikt - något som gör det mer eller mindre smärtsamt att titta på dem.
Band som dessa hänger på singlar - riktiga bangers som kan sälja guld och vinna MTV-video awards - och på den här skivan uteblir de. Istället behandlar Fifth Harmony, med en översexualiserad image, ämnen för vuxna för sin unga målgrupp.