En vän till mig, som är bosatt i New York, introducerade mig för Elliott Smith för några år sedan. Han och en kompis hade varit och sett en konsert med Smith när kompisen plötsligt utbrast: "If a bomb should go off here tonight, there would be no sensitive women left in New York". Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. När Elliott Smith och hans musik dök upp i mitt liv vände han upp och ner på hela min tillvaro. Efter ett tag (först ganska nyligen faktiskt) insåg jag att han kanske inte hade spelat in sina skivor bara för min skull, men att jag inte heller var den enda som levt i en sådan villfarelse. När Janet Weiss och Sam Coomes duo Quasi inte spelar som förband åt Elliott, agerar de i stället hans kompband. Ett sådant nära samarbete påverkar ju givetvis deras musik. Quasi påminner så mycket om Elliot Smith att det är omöjligt att härleda några influenser som inte skulle vara gemensamma för dem. Men av någon anledning finner jag inte de uppenbara likheterna speciellt irriterande. Kanske beror det på att de inte rår på hans största kännetecken - de saker hos Elliott som gör honom oefterhärmlig och som kan överrumpla den mest hårdhudade unga kvinna. Ljudet av fingrar som glider över strängarna på en akustisk gitarr. En liten, skrovlig röst som ständigt hotar med att försvinna eller brista. De krassa iakttagelser rösten delade med sig av - man visste att allt han sa var sant. Inget av det där finns hos Quasi. I stället är allt ytterst välproducerat, rent och felfritt. En jämn skiva fylld av otroligt fina poplåtar med en gladare och mer svävande ton än något av det material Smith någonsin satt sin signatur på. Och det är inget ont i det. [I]Field Studies[/I] är en vacker skiva. Quasi vet vad de gör och behärskar det på ett övertygande sätt. Faktum är att hade det inte varit för Elliott så hade jag nog tyckt att det var riktigt, riktigt bra. Men nu har han satt ribban och det går det inte att göra något åt.
Skivbolag:
Artist:
