De där självgoda brittiska tweedakademikerna med torr humor är lätta att känna igen. För även om Field Music spontant inte skulle vilja klumpas samman med sina äldre släktingar som The Move, 10CC, XTC och Thomas Dolby, eller Sparks-kusinerna från andra sidan i Atlanten, är likheterna slående så fort de öppnar munnen.
De försöker konstruera sväng och groove byggda på empiriska belägg och matematiska modeller, men viktigare ändå är att vara mångordigt witty och att lyckas bygga komplexa arrangemang- och vokalstrukturer runt i grunden ganska enkla popmelodier. På Open Here lyckas de något sätt med alltihop, inklusive ett kraftigt överanvändande av flöjter och 80-talssynthar, och även om det blir lite styltigt och högtravande ibland är det i högsta grad charmerande.
