Female Species - Tale Of My Lost Love

Raffaella Lindström 00:00 30 Apr 2021

Berättelsen om systrarna Vicki och Ronni Gossett började redan för 50 år sedan, då syskonen från California började spela garagerock. Tonåringarna växte upp och med åren skiftade musiken fokus, men oavsett genre släpptes aldrig ett album. Nu har de kommit till skott. På sitt debutalbum bjuder syskonen på countrypop, som får det att stinga till i bröstet.

Singeln Tale Of My Lost Love (som även är namnet på albumet) är en melankolisk berättelse som präglas av allt som kunde ha blivit. Ungdomen, kärleken och uppbrottet. Det är tydligt att Female Species står med den ena foten i 60-talet och med den andra i 70-talet. Resultatet blir harmonisk country med trummor och munspel som doftar sommar. 

Störst avtryck lämnar låten Till The Moon Don’t Shine, som egentligen borde ha varit en amerikansk dunderhit på slutet av 70-talet. I den bemärkelsen känns det synd att debuten dröjde så många år, men å andra sidan får vi vara glada över att systrarna släppte sina verk.

Å andra sidan är långt ifrån alla 17 låtar klockrena. Till exempel uppmuntrar inte introlåten Bye Bye Bye till vidare lyssning. Med det i åtanke skulle man kunna hävda att albumet även är för långt. Dock gör det mig ingenting, då en stor del av att låtarna sällan sträcker sig till mer än tre minuter. Ett snyggt drag, som lämnar mig med känslan av att musiken tog slut alldeles för fort. Jag lämnas med ett begär efter att få höra mer. 

En annan framgångsfaktor kan vara att musiken fick växa med åren som passerade. Debutalbumet känns välplanerat och mångsidigt. Något som knappast är märkligt, då Female Species har haft flera år på sig att vända och vrida på sina låtar. 

Nu ska jag återgå till att spela Till The Moon Don’t Shine på repeat. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Dodie – Build a Problem

Dodie är en sån artist som jag värjt mig ifrån att lyssna på. Kanske för att hon påminner mig om 2017, när jag ville bli instagram-aktivist och lyssnade på Ocean Eyes av Billie Eilish på repeat. Visserligen är hennes debutalbum Build a Problem både välproducerat och fyllt av vackra låtar, men samtidigt känns det som att hon spelar det säkert (dvs tråkigt). Dessutom kan jag inte släppa känslan av att hon vill vara en snäll Billie Eilish. 

Van Morrison - Latest Record Project Volume I

Jag minns än i dag första gången jag hörde Brown Eyed Girl. Bilradion spelade “tjalala” och det kändes omöjligt för mig att inte nicka i takt med huvudet. Då var jag bara drygt tio år gammal, men sedan dess har jag haft en svag punkt för soul-doktorn Van Morrison.

Sara Wohlin Zerpe – Gör det nu

Jag blir alltid patriotisk när det kommer till norrländsk pop. Vare sig det är Säkert, Katohjärta Honungsvägen eller Duschpalatset. Ber om ursäkt för min Umeå–centrism, finns så mycket mer också! Till exempel norrbottniska Sara Wohlin Zerpe som nu EP-debuterar med Gör det nu. Det är en fin samling med svensk indiepop som alla som gillar det Annika Norlin gör bör lyssna på.