Den Grammisnominerade popartisten Felicia Takman släppte förra fredagen sin nya EP med den onödigt långa titeln En basic bitch, inget nytt, men fan ändå, ganska snygg. Projektet är poppigt och dansvänligt med personliga svenska texter, så pass personliga att det för mig som lyssnare inte blir särskilt relaterbart och därmed känns ganska banalt. Men jag kan för det inte påstå att EP:n är dålig.
Den mest interna låten är Fyra dyra dar i Val Thorens. Den handlar om en dålig skidresa Takman varit på som 17-åring. Introt påminner om Carly Rae Jepsens Call Me Maybe blandat med Markus Krunegård och Miriam Bryants O A O A E vi förlorade. Låten är helt okej, men det är en nackdel att det blir svårt att relatera till texten.
Emellanåt hörs det på soundet att popsångerskan har jobbat på EP:n ihop med bröderna i Junior Brielle, vilket är ett gott tecken. Sedan avtar tyvärr det positiva, återigen mycket på grund av texterna som inte fångar mina känslor.
Nä, nu är jag gnällig. Ska jag vara mer positiv så gillar jag att det stundvis blir lite rockigt bland all kommersiell pop, särskilt i SÖS. Flera låtar har sköna intron och generellt är det fem ganska svängiga poplåtar som kan vara bra ”så länge-låtar”, som jag brukar kalla låtar jag lyssnar på medan jag letar efter en bättre låt. Sådana låtar fyller ju också en funktion. Ingen låt sticker ut ur mängden och… aj då, nu blev jag negativ igen.
Jag ger den långa (!) En basic bicth, inget nytt, men fan ändå, ganska snygg varken mer eller mindre än ett godkänt betyg.
