Näst efter D'Angelos [I]Voodoo[/I] är [I]Mama's Gun[/I] förmodligen den mest efterlängtade uppföljaren i r'n'b-världen i år. Och på samma sätt som med den förstnämnda sköts releasedatumet för Erykah Badus andra album (tredje om man räknar liveplattan som följde på debuten) fram gång på gång tills vi så gott som gett upp hoppet om att någonsin få se nosen av det över huvud taget. Sedan plötsligt dyker det upp, utan ett ord till förvarning. Och kanske aningen för sent tyvärr.
När Erykah Badu släppte sin debut [I]Baduizm[/I] 1997 hade vi aldrig hört något liknande. Inte sett heller för delen. Badu hade en oerhörd pondus både i sin musik och i sin uppenbarelse man inte var särskilt bortskämd med i modern r'n'b. En rakryggad stolthet blandad med en enorm värme och närvarokänsla.
År 2000 är vi mer svårflörtade. Dels har det i år redan släppts ett jazzigt soulalbum det är svårt att överträffa. Även för Erykah Badu. Inget debutalbum i år har överraskat så stort som Jill Scotts [I]Who Is Jill Scott?...[/I] Med all rätt - det är inte utan aledning plattan röstats fram som årets bästa i Nöjesguiden. Och på något sätt kändes det som om hon förde genren ännu ett steg längre än Erykah Badu. Medan Badu, visade det sig med [I]Mama's Gun[/I] i hand, mest stått och stampat på samma ställe. Möjligtvis till och med tagit ett litet steg bakåt. Stundvis handlar det här nämligen mindre om sval soul och mer om irriterande funkrock (som når sin kulmen i inledningsspåret [I]Penitentiary Philosophy[/I]). Fast bara i korta stunder. I de lugna låtarna, som [I]...& On[/I] och [I]In Love With You[/I], är Badu lika bra som tidigare, kanske bara lite mindre överraskande. Att Erykah Badu är begåvad behöver vi inte få bevisat för oss. Men har vi väntat så länge och troget som vi har, hade det varit kul med en lite roligare present än "årets julklapp".
Skivbolag:
Artist:
