Både The Whitest Boy Alive och Erlend Øyes tidiga soloprojekt under eget namn var en elektronisk flykt från Kings of Conveniences lågmälda och lite jazziga gitarrpop. Men med Legao har han återvänt till sina svävande, harmoniska och gulliga popvisor om kärlek och, tja, kärlek. Resultatet hade lätt kunnat bli som att hetsäta sockervadd, det vill säga fluffigt och sött och till slut nästan kvävande klibbigt, men räddas av att kärleken inte är lycklig. Soundmässigt finns det knappt ett moln på den italienska himmel under vilken Erlend Øye bosatt sig, men texterna är åtminstone stundtals befriande cyniska. Som i insiktsfulla sistaspåret Lies Become Part of Who You Are, till skillnad från självömkande Whistler eller affirmationsfyllda Save Some Loving som mest blir en samling klyschor förklädda till solig pop.
