Eric Palmqwist har släppt sitt tredje soloalbum Värmen. Jag hade skyhöga förväntningar efter singeln Du var aldrig rädd för att dö ung som inte slutat spelas i mina lurar sen den kom ut. Och sådana förväntningar är nog aldrig bra att ha.
Albumet har producerats av Popsicle-ikonen Andreas Mattsson och det märks att det är lite nya energier inblandade. Mer datorproddade ljud och synthar ger djupa och fina ljudbilder, och den allra tydligaste skillnaden är att det är så lugnt och lågmält. Palmqwist sa i en intervju att han ville närma sig ett lite modernare sound, men jag kan inte hjälpa att sakna det gamla.
Det känns som mest krut lades i första halvan av albumet. Låtarna 1994, Du var aldrig rädd för att dö ung och Kom en liten stund släpptes alla som singlar och är otroligt bra. Det är vackert låtskriveri med melodier som redan känns klassiska. Andra halvan är inte dålig, men den faller i den lätta fällan: ingenting var bättre än singlarna.
Det är fem ganska lika piano- och gitarrballader, som inte sticker ut lika mycket som de första. Även om det kanske är orättvist eftersom det i grunden handlar om höga förväntningar, är det oundvikligt att inte bli lite besviken.
Jag hade föredragit om Eric Palmqvist inte helt hade släppt taget om sin riviga sida, för att få lite mer variation i albumet. Men när det är bra är det riktigt bra, och det blir heller aldrig dåligt.
