Trettio sekunder in på öppningsspåret Idiot tänker jag att Eric Palmqwist låter som en svensk version av Noah and The Whale. Sedan läser jag skivbolagets inforuta upptäcker att han har delat scen med just Noah and The Whale. Den här likheten är till Palmqwists fördel, det är bekant pop som vi känner oss bekväma med.
Musiken är vacker och lättsam, texterna sjunger däremot om någonting helt annat. På ett modigt och ärligt vis berättar Palmqwist om sitt före detta missbruk, om att bo i en husvagn och om parallellerna mellan hans eget liv och filmen Eternal sunshine of a spotless mind. Utan att jämföra med Avantgardet, delar Eric Palmqwist och Avantgardets sångare Rasmus Arvidsson liknande livsöden.
Och visst kan det vara lite tröttsamt och uttjatat att höra om mäns missbruk och kärlek till knark, men det gör mig inte så mycket. Jag har trots allt vuxit upp med Pete Doherty som flickidol.
