Börjar inte den här mannen bli fööör jobbig? I sin hybris, som tar sig uttryck i en vilja att behärska samtliga existerande musikstilar, har hans skivor har blivit alltmer vilsna och spretande, med Ann-Sofie Von Otter-duetterna som absoluta lågvattenmärket. När sedan allt färre, bortsett från Polarprisjuryn, bryr sig om hans nya skivor säkrar Elvis Costello istället sin inkomst genom att gång på gång ge ut sina gamla, i alltmer utbyggda DeLuxe-utgåvor - snart går vi in på fjärde varvet och trippel-CD-utgåvorna.
Den här gången släpper han två skivor samma dag, dels det "seriösa" orkesterverket [I]Il Sogno[/I], och dels [I]The Delivery Man[/I]. Och eftersom den släpps på ett skivbolag där man spelar americana så anpassar sig Elvis och gör just det, med pedal steel och gäster som Emmylou Harris och Lucinda Williams. Fast lite självmedvetet smartare americana än vad alla andra kan, förstås. Steve Nieves små pianocitat från [/I]West Side Story[/I] är avsedda att visa på mångsidigheten i Elvis Costellos musik, men de har sprängts in den riktigt enerverande americanatravestin [I]Button My Lip[/I], sjungen av "en desperat man på väg att begå ett allvarligt brott". Istället för att som avsett imponera lyckas den enbart göra den här recensenten just så desperat, med herr Costello eller åtminstone hans skiva som brottsoffer.
Som bäst är dagens Elvis Costello en smart, kompetent och genomtrist konstnär. Titelspåret är en riktigt snygg ballad, att häpna över och beundra ur både musikaliska och lyriska aspekter, och sedan aldrig mer återvända till. "In a certain light he looked like Elvis (förmodligen den andra Elvis, men smart ändå. Min anm), in a certain way he seemed like Jesus".
Även snyftarballaden [I]Country Darkness[/I] har uppenbara kvaliteter, trots att den låter lika mycket låtsascountry som gamla [I]Almost Blue[/I], och singeln [I]Monkey To Man[/I], ett senkommet svar på Dave Bartholomews 50 år gamla [I]The Monkey[/I], är värd att uppmärksamma inte bara för att den nämner den hedervärda Mr Bartholomew vid namn. För att inte tala om hur hämningslöst Lucinda Williams skrovlar loss i twangiga duetten [I]There's A Story In Your Voice[/I].
Tillräckligt många försonande drag för att hjälpa lyssnaren att behärska sitt dåliga humör, alltså. Tills det uppdagas att [I]The Delivery Man[/I] inte är en skiva, utan en "sångcykel" om Abel - nej, symboliken är inte subtil - som bär på sitt dåliga samvete efter ett onämnbart brott under barndomsåren. En "sångcykel" som bygger på en tidningsartikel Elvis Costello läste 1986 och har skrivit låtar om sedan dess. Då jävlar, då får det vara nog. Kan ingen vettig person följa Bonnie Bramletts exempel och ge Englands Tommy Körberg en fet käftsmäll?
Skivbolag:
Artist:
