Elva hjärtan

(Samlingsrecension med [B]Will Oldham:[/B] Ode Music) Förra året släppte Will Oldham, a.k.a. Bonnie 'Prince' Billy, den hyllade [I]I See A Darkness. [/I]Nu är han tillbaka - på alla tänkbara sätt. Med en flaska whiskey innanför västen och en gitarr över axeln begav han sig nyligen till första bästa tågstation och investerade i ett Interrailkort. Och häromveckan klev han av på Stockholms Centralstation och åkte raka vägen till smockfulla Skivfönstret och Pet Sounds för några intima akustiska gig. Ungefär samtidigt släpptes hans [I]Ode Music [/I]- en jättetråkig instrumental skiva som utgör soundtrack till filmen [I]Ode[/I] av Kelly Reichardt. Som singel hade den säkert varit fin. Men det är inte en singel, utan ett tämligen ointressant instrumentalt stycke upprepat i tio olika versioner - alla med det spektakulära namnet Ode följt av ett nummer. Varför ska jag lyssna på en instrumental Oldham?!? Var är den spruckna rösten? Vad hände med den bibliska dialekten? Var är han? Jag förstår inte poängen. Någon vecka efter att [I]Ode Music[/I] släpptes fick jag [I]Guarapero/Lost Blues vol. 2[/I] i min hand. Det är en samling av rarare låtar, outtakes, covers och bootlegs från Palace-eran (91-95) och Oldham-eran (96-00). Bland favoriterna finns [I]Stable Will, Drinking Woman[/I] och [I]For the Mekons et al[/I] (i liveversion) och bland de rarare hittar man [I]Let the Wires Ring[/I] och [I]Patience.[/I] Dessutom inkluderas [I]Sugarcane Juice Drinker[/I] och [I]Call Me A Liar[/I] från den omtalade Guarapero-LPn (inspelad av Steve Albini) som aldrig släpptes. Andra låtar är [I]No More Rides[/I] - skriven av Oldham men såvitt jag vet, tidigare bara framförd av Sally Timms - och en cover på AC/DCs [I]Big Balls.[/I] Mycket låter som det är inspelat på en portabandspelare med bara en kanal använd och Will som ömsom ylar, gnäller, joddlar och viskar - mestadels i falsett förstås. Ibland gör sig det fantastiska, tidiga Palacesoundet påmint men ofta känns det knappt producerat över huvud taget. Flera av sångerna är tyvärr också de raraste snarare än de bästa. I jämförelse med den första samlingen, den briljanta [I]Lost Blues and Other Songs[/I] känns volym 2 ojämn och knepig. Kanske har jag redan hittat mina favoriter (som [I]Riding, Gulfshores[/I] och den med det tveksamma namnet [I]Untitled[/I]) på den första? [I]Lost Blues vol. 2[/I] lanseras som en skiva riktad till de initierade och målmedvetna fansen. Det är milt uttryckt. Ibland krävs det nog mer än så, för Palace tillhör mina gamla hjältar och jag hoppar inte upp och ner av glädje. Okej, ibland - men inte hela tiden.