Vilket berättigande en samling nyinspelningar av Echo & The Bunnymen-klassiker har för världen? I lite burkigare och slamrigare versioner, ofta utan originalens storslagna svepande produktioner men också utan nya ambitioner? Ibland rent av lite slarviga? Med de där olycksaliga The Doors-influenserna i Rescue och Bedbugs & Ballyhoo snarast förstärkta? Med bara två nya låtar inslängda, trots att ingen av dem egentligen är i närheten av skivans övriga spår? Ett drygt halvår försenat på grund av jag vet inte vad?
Svaret borde vara givet. Men om de här nyinspelade versionerna på något sätt innebär att en enda människa för första gången uppmärksammar Liverpools bästa band genom tiderna är utgåvans berättigande givet. Om någon för första gången förtrollas av självklara Bring On the Dancing Horses eller av intensiva The Cutter. Om någon trollas bort av Ian McCulloch, som fortfarande sjunger strålande trots illavarslande förhandsbesked om hans välbefinnande. Då behövs den här skivan.
Och så tre av fyra låtar från den odödliga B-sidan på bandets allra bästa album Ocean Rain, som är de enda riktiga omarbetningar som går att höra på albumet. Den skivans titelspår och mäktiga Seven Seas har skalats av och tonats ned på ett sätt som tar andan ur lyssnaren. Så avslutas allt med självaste The Killing Moon för bara piano, stråkorkester och Ian McCullochs röst, mer desperat övergiven än någonsin. Det är bedövande vackert, och det finns inte längre utrymme att diskutera berättigande utan bara att hänföras.
