[I]Siberia[/I] är "det närmaste gamla Bunnymen någonsin", tycker Ian McCulloch. Men det är inte hela sanningen. För den åldrade duo som obarmhärtigt avslöjas på omslaget låter visserligen väldigt mycket som storhetstiden, men med en väsentlig skillnad.
Där skivor som [I]Porcupine[/I] och [I]Ocean Rain[/I] innehöll enstaka mästerverk, och i ärlighetens namn en del Doors-kopierande utfyllnad, har Echo & The Bunnymen idag nått en popstabilitet de aldrig tidigare har besuttit. Visserligen finns inget spår som når upp till nämnda singelunderverks standard. Men det finns nio spår som är damn near, och som enkelt tagit sig till toppen av NMEs independentlista och kanske hela vägen till Top of the Pops när det begav sig för drygt tjugo år sedan.
Närmast sina gamla epos kommer Echo & The Bunnymen med gnistrande [I]Everything Kills You. [/I]Men snabba [I]Sideways Eight[/I] är nästan lika stor, liksom titelspåret, som låter oss ana en viss Liverpool-rundgång (Echo-Coral-Echo) samtidigt som den drivande akustiska gitarren tar oss med ut på de sju haven igen.
På Will Sergeants repertoar finns alla samlade gitarrtricks från Johnny Marr, John Squire, Bernard Butler, till och med Phil Manzanera, och dessutom Robbie Krieger och större delen av 60-talets amerikanska västkustgitarrister. Till stora delar är det hans bländande gitarr som gör [I]Siberia[/I] till en så stor upplevelse, möjligen tillsammans med det överraskande faktum att Ian McCullochs introspektivt romantiska teen-angst efter 27 år fortfarande känns äkta. Därför blir försöken att spänna biceps i [I]Scissors In The Sand[/I] till en av skivans två mindre spännande stunder, liksom den avslutande pianoballaden - det är ju Coldplay som ska härma Echo & The Bunnymen, har vi ju bestämt, inte tvärtom.
[I]Siberia[/I] är inte en gnutta nyskapande och inte en gnutta aktuellt. Men den är ett fantastiskt stöd för oss som romantiserar minnet av musiken från 1983, eftersom den får den att framstå som mycket bättre än den var.Skivbolag:
Artist:
