Honey is Cool är knappast skivbolagens bild av en idealisk akt. Deras musik hamnar inte på A-listan hos någon radiokanal, deras plattor säljer marginellt och framför allt - inget bolag kan tala om för Honey is Cool att de måste göra avkall på den konstnärliga integriteten och anpassa sig en smula. Det blev MVG, bandets förra bolag, medvetna om när de framförde vissa invändningar mot deras låtar. Bandet bröt kontraktet och startade istället egna bolaget Rabid Records. Heder åt en sådan rakryggad inställning.
Men ibland kan ett visst mått av kompromiss ändå vara bra. Jag inbillar mig att det lätt infinner sig en viss okritisk stämning när man har helt fria tyglar i studion. Har man dessutom en så expressiv sångerska och låtskriverska som Karin Dreijer blir det inte direkt lättare. Dreijers röst har alltid varit Honey is Cools signum. På debut-EPn [I]Focky Focky No Pay[/I] från 1995 lät hon som en sexåring. Två år senare kom bandets första fullängdare och där lät Dreijer betydligt mer uttrycksfull och hennes engelska uttal var stundtals (medvetet) gravt östeuropeiskt. På det nya albumet kan man snabbt konstatera att Dreijer fortsatt sin vokala utveckling. Rösten som enskilt instrument är starkare än någonsin och det finns stunder på plattan där hon svarar för sina mest inspirerade insatser hittills i karriären. Samtidigt finns det stundtals ett uppenbart behov av någon som höll tillbaka Dreijer och bandet i deras iver att skapa stor musik. Somliga låtar känns bara klumpiga och osvängiga med en unken doft av arty 80-tal över sig. Som så ofta låter det bäst när bandet inte gör det för svårt för sig. [I]There's No Difference[/I] och [I]Lead But Low[/I] är två fullkomligt lysande melodier hälsosamt befriande från gränsöverskridande tendenser.
Skivbolag:
Artist:
