Först går det inte att låta bli att jubla. Dynamo Chapel inleder sin debutskiva med ett par rocklåtar av lysande klass. [I]It's Unforgivable[/I] lånar friskt från Steve Earle, och du kommer att grubbla över vem som gjorde originalet till partybrölaren [I]City Bad Boys[/I] utan att riktigt kunna placera den. Inte konstigt, det är deras egen låt. När de spelar "kritvit gubbrock" -- som de träffsäkert kallar det -- är de klassens ljus.
Men Dynamo Chapel har två diametralt olika ansikten. De talar också om sin kärlek till "kolsvart soul", och när de ger sig på sådan är det sämre ställt. Visst går 60-talets södersoul att spåra, både i Magnus Ericssons röst och i blåsarrangemang. Men på det området blir Dynamo Chapel aldrig mer än ett svenskt Commitments, samspelta och väl inlästa på läxan. Svänget fattas, och det enda som uppstår i Otis Redding-ballader som [I]Take It Back[/I] är en längtan efter förebilden. Dynamo Chapel blir överdrivet utstuderade i sina försök att skriva tårdrypande soulballader. Den desperata blå känslan känns tillkämpad och falsk, med Magnus Ericssons stön och inskjutna "Lord" här och där som grädden på moset. Han har tillräcklig patos
för att klara sig utan sånt.
[I]You'd Only Tear Us Apart[/I] är mer E Street Band än Bruce Springsteen lyckats samla ihop på tjugo år, och som partyband en fredagskväll är det svårt att tänka sig ett bättre alternativ än Dynamo Chapel. Men Dynamo Chapel måste välja mellan att hitta sin egen identitet eller att tjäna grova pengar som tight coverband för firmafester. Än står båda dörrarna öppna.
Skivbolag:
Artist:
