Duff McKagan - Tenderness

Patrik Forshage 00:00 1 Jun 2019

Visst borde det funnits någon i Guns N’Roses entourage som hade kunnat berätta några enkla sanningar för Duff McKagan? 

Till exempel att habila basister utan sångröst har dåliga förutsättningar för en solokarriär? I synnerhet om deras låtskrivarkompetens begränsar sig till att skriva långsamma Knockin’ On Heaven’s Door-ripoffs, minus melodier? 

Att det är en universellt erkänt dålig idé att basera ett albums texter på rockstjärnevedermödor i samband med maratonturnéer runt världens stadiumscener? 

Att det möjligen är ännu värre att försöka skriva någon sorts djupare samhällsbetraktelser ur ett ”tour bus window”-perspektiv, och att om man ändå gör det är det synnerligen dumt att understryka det i sitt pressmaterial?

Att den här plågan till skiva väcker en aptit för förstörelse som kanske inte är av just den sort han gjort skivor om tidigare?

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.