Tanken var att låta bli uttalade politiska ställningstaganden den här gången, efter förra albumet American Bands nästan desperata motstånd mot en utveckling där USA just stod i begrepp att välja en narcissistisk högerextrem dåre till sin främsta företrädare.
Det gick inte. För USA gjorde just det valet, och såhär tre år av övergrepp och genomkorrumperad antidemokratisk maktfullkomlighet senare konstaterar Patterson Hood och Mike Cooley att det inte går att le och sjunga ”larviga kärlekssånger”. The Unraveling utvecklar sig därmed till ett renodlat protestalbum, med explicit uttalat ställningstaganden vars like inte hörts av i den amerikanska södern sedan Neil Young åkte dit för att sjunga Southern Man och Alabama för 50 år sedan.
Den gripande Thoughts and Prayers gråter förtvivlat över masskjutningar, över vapenlobbyns inflytande och över maktens till intet förpliktigande standardreaktion - numera via Twitter - på våldsbrotten. ”Stick it up your ass with your useless thoughts and prayers”, fräser Patterson Hood, men mest av allt plågas han över hur han ska kunna förklara sitt lands, sina medmänniskors och allra mest sitt eget agerande för sina barn. ”When my children’s eyes look at me and they ask me to explain/It hurts me that I have to look away”.
Riffen i Grievance Merchants - om hur alt-högerns propagandakanaler accepterats som rimlig media - är strålande, och att ingen slår Drive-By Truckers på fingrarna när det kommer till larmig och medryckande sydstatsrock som i Armageddon’s Back in Town och Slow Ride Argument är en sedan decennier etablerad sanning. Men ibland är ilskan och förtvivlan så överväldigande att Drive-By Truckers glömmer att skriva en ordentlig låt runt den, som i släpigt uppgivna (och självförklarande för var och en som följt diskussionerna om amerikans integrationspolitik) Babies in Cages, eller i iakttagelserna av knarkets intensifierade spridning i Heroin Again.
Allra starkast är Drive-By Truckers när de lyckas härbärgera en del av sin ilska och tona ner även det adrenalinstinna rockandet, som i inledande stilla Rosemary with A Bible and A Gun. Det avslutande åtta minuter långa och eftertänksamma Awaiting Resurrection rymmer hopp och styrka som kanske ändå är Drive-By Truckers väg att överleva den mörkaste tidsperioden, och ger dem framtida uttryckssätt i en ljusare framtid. ”I hold my family close/Trying to find the balance/Between the bad shit going down/And the beauty that this life can keep injecting”.
