När det kommer till bredd och skärpa i traditionell amerikansk rock är Drive-By Truckers vassare än alla andra. Deras varmt sentimentala vintage countrysoul är av högsta kvalitet, liksom episka Muscle Shoals-nummer som Filthy and Fried. Kinky Hypocrite är stenhårt Faces-slarvig, när de spelar rasande boogierock är det lika suggestivt som Stones 1972, och låtar som Surrender Under Protest hade kunnat var en av Neil Youngs mest fokuserade Crazy Horse-rockare. Patterson Hoods och Mike Cooleys väsensskilda röster och temperament innebär att Drive-By Truckers har en palett nästan lika variationsrik som The Bands, och liksom hos The Band ligger ändå inte bandets främsta meriter i förmågan att bemästra den amerikanska sydstatsrockens olika uttryck.
Snarare är The Drive-by Truckers allra största styrka att samtidigt som de så ledigt rör sig i den musikaliska traditionen utmanar de konsekvent världsuppfattningen hos majoriteten av de lyssnare deras musik lockar till sig. I immigrant-eposet Ever South påminner de om det fördomsfulla och ovälkomnande mottagande som nordeuropéer fick i amerikanska södern för 100 år sedan, och bidrar förhoppningsvis till att åtminstone någon potentiell Trumpväljare ser paralleller.
Som gästredaktör i New York Times förra sommaren konstaterade Patterson Hood att "it is important that a band of middle-aged, southern rock dudes say, 'Black Lives Matter.' I'm going to say it proudly, and loudly, and if you don't like it, fuck you." Och i What It Means, som är det allra starkaste spåret på American Band, finns det inte utrymme för metaforer eller subtiliteter när Patterson Hood med bred sydstatsdrawl vänder sig till sin tradrockpublik och suckar att "If you say it wasn't racial, when they shot him in his tracks, well I guess that means that you aren't black".
