Jag kan uppriktigt sagt inte komma på något band som känns mindre intressant just nu än Gene. För två år sedan var ju Gene det där bandet som alla hoppades skulle bli nästa Suede, som gav ut tre fantastiska singlaroch som i några månader, eller var det veckor, hyllades av varenda brittisk tidning och av varenda initierad popälskare som den engelska popmusikens räddning. Sedan släppte de sitt album, Olympian, och blev plötsligt hur ointressanta som helst. Det var egentligen ingen särskilt dålig skiva, det var bara det att förväntningarna var så gigantiska att ingen kunde acceptera något annat än ett mästerverk. Jag tror uppriktigt sagt att Gene fick en hel årskull indiepopare att börja lyssna på Prodigy istället, enbart för att Olympian inte var tillräckligt bra. Nåväl. Nu är det 1997 och Gene har gjort ett alldeles nytt album som jag är rädd att ingen kommer bry sig om, vilket känns lite synd eftersom jag trots allt gillar Gene. Jag tycker inte alls att textrader som "Still crying for love, still forced to wear long sleeves for the summer" är pretentiösa, utan bara vackra. Problemet med Drawn To the Deep End är att den varken känns den minsta gnutta spännande (på det där sättet som bara brittiska popalbum kan kännas) eller innehåller särsklit många bra poplåtar. Den där högljudda och litebombastiska sidan som redan på Olympian var deras sämsta, domineraralbumet, även om arrangemangen är snyggare. Bortsett från Where Are They Now? och den stillsamma Save Me, I'm Yours är det alldeles för mycketpompös MOR-rock. Men jag tänker inte glömma bort Gene bara för det.
Skivbolag:
Artist:
