Med sin förra platta [I]Grass Is Blue[/I] visade Dolly Parton för många fler än jag att hon var så mycket mer än [I]Jolene[/I], [I]9 To 5[/I], [I]Islands In the Stream[/I] och råsvennig kvinnnaböskecountry. Plötsligt hörde man en Parton som vågade/ville utnyttja sin omfångsrika och uttrycksfulla röst till något essentiellt. Det lät för jävla bra. Här kommer uppföljaren och det känns som om den är ytterligare snäppet vassare. Mycket på grund av variationen rent musikaliskt. Här hittar du tearjerkers med texten i fokus, fiddleonani, ödslig romantik, vindpinad traditionalism samt en kärve riktigt bra låtar med smarta och mycket effektiva refränger/stick/hakar som får dig att totalt omvärdera allt som stavas Dolly Parton.
I ett sånt läge kan man instinktivt känna sorg över att hon kastat bort så många år till ingen nytta. Varför turnerade inte Dolly med Linda Ronstadt och Emmylou Harris mer frekvent och varför blev det inget riktigt samarbete dem emellan, varför blev det aldrig något vettigt mellan henne och Johnny Cash i studion, varför fick inte hon vara med på [I]Badlands[/I]?
Till ingen nytta och helt i onödan. Vad gjorde Cash under många år? Vad gör Kristofferson idag? Mink de Ville? David Crosby? Joe Strummer? Bowie? Lou Reed? Glenn Danzig? Ja, ni fattar. För att göra storstilad comeback måste man vara borta från rampljus och de stora låtarna ett tag.
Nu är Dolly här med en bländande platta som inte står långt bakom Emmylous [I]Red Dirt Girl[/I]. Den är med andra ord riktigt riktigt bra. Missar du den missar du något stort.Skivbolag:
Artist:
