Allt ska bli bra heter Inledningsspåret på Docenternas tolfte album (om jag har summerat rätt), men låten hinner knappt börja innan Joppe Pihlgren slår fast att det inte gäller alla. För även om Kritstrecksränder och missiler är full av klassisk Docenterna-pop, ibland studsande snabb och handklappande och ibland vemodigt långsam och mörkt mullrande, så har texterna ett allvarsamt djup som inte funnits vare sig i tidiga livsbetraktelser eller senare politiska texter.
”Jag behöver något att tro när så mycket rasar samman i världen utanför”, sjunger Joppe Pihlgren och syftar på världspolitiken. Men Joppe Pihlgren vore inte Joppe Pihlgren om han inte ställde sådana makroobservationer mot vardagstristess och ett hål i skon. Och även om det gås till psykolog i Spelar roll och ramlas ned i existensiell hopplöshet i 1000 år finns det ändå ett ljud i mörkret. En del av det står att finna i vännerna - ”de spelar roll”, men framför allt finns det som så ofta tidigare hos Docenterna i den smarta och tidlösa upptempo-popmusiken, med vassa riff, omedelbara krokar och kärleksmetaforer om sockerbomber. Det räcker långt mot hopplöshet.
