Musik börjar ge upp som kraften som binder oss samman. Efter varje nytt urvattnat album som varje struntartist släpper drivs den desillusionerade musikentusiasten längre och längre bort från den sociala sfären, längre in i sina egna musikaliska preferenser.
Vad är det då som ska göra hiphop roligt 2003? 50 Cent släpper skiva, sa någon. Fast den där trista gangsterns förutsägbara debutblask varade inte mer än en genomlyssning på min hårddisk.
Nej det behövs något annat. Vad hände med hiphop-skivorna som knöt ihop alla med samma starka känsla? Den där sortens skivor som Cypress Hill brukade göra? Skivor där alla kunde röja med i refrängerna: "Yeah, funky bilingual! Sawed off shotgun! Insane in the brain! Hand on the pump! Lala-la-lala-la-la-laaaaa!"
DJ Muggs soloskiva [I]Dust[/I] föregår Cypress Hills tionde album. Cypress Hill har sedan länge passerat toppen av sin karriär och de har redan figurerat i ett avsnitt av [I]The Simpsons[/I]. De har gjort allt de förmår. Sist de skapade en bra låt vill jag minnas var på Tony Touchs mixskiva [I]The Piecemaker[/I]. I övrigt har allt pekat mot det här. DJ Muggs pompösa pruttalbum har landat.
Tidigare gick det bara att vagt ana att tatuerade bjässen DJ Muggs rymde så här många ångestrock-känslor men med [I]Dust[/I] blir DJ Muggs kronprins i Marilyn Mansons rockkrypta. Skivan är den mest påfrestande teatrala och pinsamma dagis-grungen med beats sedan Fred Durst sist öppnade munnen.
Skivbolag:
Artist:
