Artisten Olle Ljungström är oslagbar just nu: produktivare och mer personlig än någonsin. Åtminstone tror jag att han är personlig - alla andra tolkningar känns rätt orimliga; men man vet ju aldrig var gränsen går mellan människa och verk (den läsare som, i senaste Q, frågade Elvis Costello om vad en viss låttext handlade om fick det koncisa svaret "none of your fucking business" och jag tror att Olle Ljungström rätt ofta har lust att svara precis samma sak).
Men den bild som utmejslas efter en lång rad nätter med Det stora kalaset är av en ovanligt sårbar, snudd på ömsint sanningssökare. Tydligast förstås i den makalösa Jag och min far, som tar avstamp - ett väldigt tydligt avstamp - i Springsteens My Father's House - men som sedan växer till en alldeles egen blandning av primalskri och vaggvisa. Och precis lika starka är både Nitroglycerin, Sånt som bara händer mig och När tiden fått fnatt, som tröskar det eviga jag och du i minnets grottekvarn, tills bara smulor finns kvar. Det är dock inte bara relationsdramatik. Han är fortfarande en insinuant, elak jävel, som med rakbladsvassa formuleringar strimlar sönder alla åsiktsmaskiner, mediaexhibitionister och strutshukande verklighetsflyktingar tills bara smulor finns kvar av dem också. Mjukt och hårt; viskningar och rop; smekningar och smärta - det går igen även musikaliskt, med en vildvuxen variationsrikedom och oberäknelighet, både från spår till spår och i en och samma låt, som han och Heinz Liljedahl aldrig var i närheten av på den alltför välputsade Tack.
Det här är mer Tack som fan. Ett makalöst album.Skivbolag:
Artist:
