Det är både sorgligt och sant, men ibland finns det faktiskt ett bäst före-datum på artister. Jag tänker på New Order och Morrissey, till exempel. Med David Bowie var det en annan sak, han lyckades återuppfinna sig själv hela tiden utan att tappa det som var han. När jag nu lyssnar på Depeche Modes senaste skiva, hittar jag mycket av det som bandet alltid har stått för. Givetvis David Gahans mörka, mässande och karaktäristiska röst, men även det elektroniska till viss del. Däremot har de gjort samma misstag som New Order och rört sig från synten och mot rocken, istället för att göra det de gör bäst och laborera mer med det digitala. You Move är något som skulle kunna höra hemma bredvid Rolling Stones Satisfaction trots att den även för tankarna till Personal Jesus, medan So Much Love närmar sig shoegaze. Scum lyckas bättre med sina Skunk Anansie-vibbar tillsammans med Eternal med sitt franska bar-chanson-manér. Mest intressanta är dock de fem sista, till största delen instrumentala remix-spåren, där soundet plötsligt är både minimaltechnosnyggt och svartklubbssamtida. En skiva helt i den stilen hade kunnat bli en liten undergroundhit.
Depeche Mode – Spirit
Skivbolag:
Artist:
