En av Uppsalas främsta MCs är tillbaka för att följa upp förra årets album Pusher med Pusher II. Grammisvinnaren Simon Superti står för produktionerna på ett album som pendlar kvalitetsmässigt.
Svarta änglar har pondus och är ett starkt öppningsspår. Superti leker med gitarrer och snygga syntar samtidigt som Dani M är på tårna. Framförandet är rått och det låter verkligen som att han menar varje ord. Det är däremot Leyley som är albumets bästa låt. Över inspelningar från Supertis vinnartal på grammisgalan så tar Dani M ton och visar att duon verkligen kan skapa magi. Efter dessa spår så tappar Pusher II sin glöd. Mina söner och Amsterdam har inte samma tempo och lyster som de tidigare nämnda låtarna. Dani Ms politikerförakt på Politrix II finns redan i en bättre version, nämligen låtens första upplaga på förra albumet.
Det är svårt att tolka Pusher II. Att återanvända koncept kan vara effektfullt. Amerikanska rappare som Lil Uzi Vert och Trippie Redd har också uppföljare på både låtar och album även om de verkar i en helt annan kontext. Hela labyrints diskografi har ett visuellt koncept som återkommer på omslagen. Men i detta fall så känns det mer som en upprepning, inte en utveckling av konceptet. Det är oerhört hård konkurrens på den svenska hiphopscenen och Pusher II står inte ut i den strida ström av ny hiphop som släpps. Med detta sagt så är Svarta änglar och Leyley två oerhört bra låtar, men albumet som helhet övertygar inte helt.
