I början av 90-talet reste Henry Kaiser och David Lindley till Madagaskar.
De kom hem med fältinspelningar där de inte kunnat låta bli att lägga sig i.
Det gav oss [I]A World Out of Time[/I], en aldrig chauvinistisk blandning av traditionell musik och tolkningar av I Fought the Law och japansk opera.
Ry Cooder har prövat samma koncept, liksom Taj Mahal och i någon mån Paul Simon. Men hade någon väntat sig något liknande från Damon Albarn? Förra året reste han till Mali för att jamma på sin nyinköpta melodica tillsammans med lokala musiker, och av det här vykortet att döma verkar han ha haft en kul semester.
Beroende på dina förväntningar finns det flera anledningar att bli besviken på [I]Mali Music[/I]. Den som vill höra Damon Albarn sjunga pop får sig inte särskilt mycket till livs här. Bara på enstaka ställen sjunger han överhuvudtaget, och när hans stämma hörs ägnar han sig oftast åt att lalla och humma. Han spelar desto mer melodica, och även om det är en lång resa kvar innan han kan matcha förebilden Augustus Pablo tar han med förtjust entusiasm med råge igen det han saknar i teknik.
Den som hoppas på renodlad afrikansk musik blir inte heller nöjd. Damon tog med sig fältinspelningarna och gick över dem i sin dubprocessor hemma i London innan han återvände till Mali och lät Afel Bocoum, gitarrist hos Ali Farka Toure, lägga på sång. Därmed studsar musikstilarna omkring och får ibland drag av det oförtjänt nedsablade Gorillaz-projektets dublekar.
Damon Albarn lägger sig platt för sina belackare, de som för att slippa nya intryck alltid vill ha sin Oasis Status Quo. Går man från britpop via amerikanskt skrammel och seriös filmmusik till reggae och allt utom seriös dansmusik, och nu ett världsmusikförsök ovanpå det, får man vänja sig vid invektiv som "kappvändare" och "trendhoppare". Det finns dock mer träffande ord för att beskriva Damon Albarn. Ord som "modig", "nyfiken", "underhållande" och "förutsättningslöst party".
Skivbolag:
Artist:
