"Om jag skulle komma till ditt hem med fem polare så skulle du tänka på "de där" när vi dragit. Men om bara en person kommer hem till dig och drar roliga skämt kommer du verkligen att komma ihåg just den personen". Ungefär så förklarar St Lunatics Kyjuan varför Nelly fick släppa en soloskiva innan gruppen fick debutera. Han ljuger. Utan Nelly skulle St Lunatics antagligen aldrig ens få komma in i mitt hem. St Lunatics och D-12 är båda i samma situation: de är hiphop-grupper där en av medlemmarna blivit megasuperstjärnor, Nelly respektive Eminem. När Nelly slog igenom förra året med [I]Country Grammar[/I] var det som en uppenbarelse. Hiphop från St Louis? Och dessutom så skamlöst catchy, med tuggummirefränger och sköna rader om att han skulle bli lika stor som Donald Trump. På den här skivan pratar han och hans vänner om hur många TV-apparater de skall installera i sina bilar (fem). Producenten Jay-Es karakteristiska sound, som han kallar "midwest swing", är luftig och skön men det är Nellys star quality som lyfter upp den på topplistorna. Det är också de mest lättillgängliga spåren på [I]Free City[/I] som fungerar bäst, när de skall vara gangsters är det svårare att bli medryckt. För St Lunatics är i högsta grad hiphopbönder. Om de skulle göra drive-bys - vilket de inte skulle - skulle de ha hönsburar i bagageluckan. De går omkring och representerar sitt lilla St Louis genom att ha jättestora modeller av stadens berömda monument, en 200 meter hög stenbåge, runt halsen. Jag tycker att de är rätt charmiga.
D-12, The Dirty Dozen, sex killar och deras elaka alter egon, är redan etablerade. Men så är Eminem också den mest omskrivne artisten sedan Michael Jackson. När man lyssnar på Eminem känns det hela tiden som om världen håller på att falla sönder i en infekterad Jenny Jones-mardröm där inget är heligt och inget är vackert. Eminem står mitt i allt och har precis som komikern i Alan Moores [I]The Watchmen[/I] för länge sedan insett att det enda man kan göra åt världen är att visa den en hånfull grimas. D-12 handlar mer om analsex med pensionärer till ljudet av stora grekiska körer. Hiphopens Bloodhound Gang alltså, men hela tiden så underhållande att man lyssnar noga efter vem de skall förolämpa i nästa rim (troligtvis Britney Spears, Fred Durst eller deras vita tonårsfans).
Det blir aldrig så mycket mer än de pillerdyrkande amigos som juckade med enorma uppblåsbara penisar mot fjortonåriga flickor på Eminems senaste turné. Men det blir heller inte mindre.
Skivbolag:
Artist:
