På Cult Of Lunas fansida på Facebook, som närmare 54 000 personer bemödat sig trycka tummen upp för, gick frontmannen Johannes Persson nyligen till angrepp. En annan aktör har på bandets vägg utlyst en tävling där de fånigaste metalheadsen ska koras. Men Persson vill tvärtom hylla den som vågar sticka ut. Kanske är det samma hållning som gör att Cult Of Luna så kompromisslöst bortser från ramen. Vertikal II kan snarare ses som en förlängning av utmärkta Vertikal, som kom tidigare i år, än som ett regelrätt album. Men så är sjumannabandet som sagt ingen ordinär metalakt. De gör inte det förväntade eller enkla. Något som tagit deras musik långt utanför Västerbottens gränser och gett dem fans också bortom metalleden. Precis som sin föregångare låter Vertikal II repetitiv och mullrande dystopisk. De beskriver själva de tre spåren (plus en nästan tio minuter lång remix av Vicarious Redemption, hälften så lång som originalet) som en naturlig fortsättning på resan genom monotont stadslandskap (Vertikal var starkt influerad av Fritz Langs film Metropolis). Främst är det inledande Oro som sticker ut genom att visksjungas/ furiöst growlas på svenska.
