Jag vet inte hur många unga, mansdominerade gitarrband som lämnat Storbritannien under nollnoll- och tiotalet, men de är fler än vad de är bra.
På femmannabandets andra album säger sig Londonbaserade Toy ha anspråk på att låta samtida och att ge psykedelian och ”krautevigheten” fritt spelrum. Istället är detsextiotalsdoftande och slätstruken poprock med luftiga syntmattor. Om möjligt doppas en tå i psykpoolen, men några futuristiska ambitioner finns inte överhuvudtaget. De få starka spåren lyckas inte bära upp den oerhört tråkiga helheten. Det är, i sina bästa stunder, Horrors utspätt med lättmjölk.
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.
Publicerad i tidning:
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2013.
