Över ett mullrande piano inleder Ann-Sofie ”Anso” Lundin Min Stora Sorgs fullängdsalbum. ”No, I can’t forget this evening or your face as you were leaving”. Textraden för tankarna till mitten av nittiotalet, en period där Anso hämtat mycket inspiration till albumet. Men också till Mariah Careys version, en artist som likt Min Stora Sorg står för extra allt. Sara-Märta Höglund har träffat Anso på ett kafé.
Kaféet har funnits på samma plats i decennier och ett tonårsgäng har förlagt sin håltimme till bordet bredvid. Anso gör entré i grön camouflagejacka och perfekt rödlackade naglar. Efter att Idiot Kid splittrats, den duo hon haft tillsammans med Linus Lutti (Little Children), började Ansos egna uttryck ta form. Resultatet blev Min Stora Sorg och genombrottet var en tolkning av 1600-talspsalmen Den blomstertid nu kommer. I mina lurar hördes avskalad pop, men live transformerades de sorgliga melodierna till klubbhits. Gemensamt var det dramatiska anslaget, med texter så nära att de kunnat vara dagboksanteckningar. När vi ses är det en dryg månad kvar tills fullängdsdebuten ska ges ut.
– Mitt tidigaste minne av att göra någonting är att jag spelade in på en kassettbandspelare när jag var kanske åtta. Jag tryckte på rec och sjöng saker som att jag var arg på min brorsa, haha. Vi spolade tillbaka och satte tejp över så att man kunde spela in nytt hela tiden, så jag vet inte om något av det där finns kvar. Men det var nog i högstadiet jag började med musik på riktigt.
Under en tid där Green Day var det tuffaste som fanns startade Anso sitt första band ihop med tre kompisar.
– Jag ville egentligen sjunga och spela gitarr, men en annan tjej som hade mer pondus – och en egen gitarr – fick axla den rollen. Så det blev bas. Vi lärde oss genom att öva in covers på fritidsgården, Knocking on Heavens Door, Zombie och den där låten med 4 Non Blondes också. Senare drog det mer åt emo-grejen.
Typ Placebo?
– Exakt. Sedan tog hardcorescenen vid ganska snabbt. Vi tog alla tillfällen vi kunde till att spela live så när jag sedan ställde mig ensam på scen som Min Stora Sorg kände jag mig väldigt trygg. Hela HC-rörelsen var ju väldigt mycket ”fuck you”. Mycket av min kaxighet kommer från den här tiden. Vi lyssnade mycket på hiphop då och för mig är det väldigt närbesläktat med hardcore, den där punkigheten och hela perspektivet att slå underifrån.
Du växte upp i Gävle. Hade du haft utrymme att göra det du gör idag om du bott kvar?
– Jag tror inte det, då hade jag nog fortfarande varit del av ett sammanhang. Jag trivdes bra, men majoriteten av de jag hängde med var killar och allt blev lite på deras villkor. Då reflekterade jag inte över den grejen på samma sätt, men jag var alltid orolig över att jag tog för stor plats och försökte anpassa mig. Hur stor plats man nu kan ta med en bas, haha. Jag stack alltid ut på ett sätt ändå och min upplevelse av att växa upp i Gävle var att man ibland kunde få skit för det. Det var först efter att jag flyttat till Stockholm och började göra musik med Linus Lutti som jag började spela piano. När vi splittrade Idiot Kid började jag skriva på allvar.
Under 2013 dök en ny version av Blomstertid upp på Silvana Imams album.
– Man kan säga att hon gjort en remix på den, men det är inte samplat utan jag spelade in sången på nytt. Vi är kompisar och kommer definitivt att göra fler saker ihop. Sibille Attar och jag har stått på scen tillsammans och har också pratat om att jobba ihop. Det känns som om att jag skulle vilja jobba ihop med alla tjejer i Sverige som gör musik just nu. Visst finns det killar jag vill jobba med, men det har verkligen hänt mycket de senaste åren. Nu finns så himla många tjejer som gör riktigt bra saker, i alla genrer.
Du skrev nyligen kontrakt med ett skivbolag. Innebar det någon skillnad för dig som artist?
– På ett sätt kan jag luta mig tillbaka. Något jag verkligen har fått med mig från HC-scenen är hela ”Do It Yourself”-grejen. Man skulle göra allt själv och jag har alltid jobbat så. Nu finns ett skivbolag som sköter flera bitar, även om jag fortfarande har kontrollbehov och ofta kommer med initiativ. Det känns också bra att omge sig med personer som är peppade. Då det inte är ett storbolag har de tid att prioritera mig, trots att jag inte är jättestor eller säljande.
Utöver att du gör all musik omger du dig med ett kreativt team. Vad är deras funktion för Min Stora Sorg?
– Innan jag släppte någon musik ifrån mig berättade jag för Daniel Åkerström-Steen som är scenograf och kostymör att jag ville ha en visuell idé till allt jag gjorde. Men jag ville bara samarbeta på villkoret att han kände för min musik. Han fick lyssna på några av låtarna och älskade det. Den andre är John Nordqvist som är creative director och gör alla mina pressbilder och musikvideor. John är också min sambo. Vi tre hade möten ihop om vad vi ville göra och vad som redan var gjort. Tidigare hade jag typ skämts om jag pratat för mycket i ett mellansnack, men nu ville jag verkligen göra det här fullt ut. Texterna skulle få vara överdrivna, mitt artistnamn skulle få vara överdrivet och jag skulle få ta plats. Tidigare hade man kanske spelat indie i någon liten skjorta och låtsats som att man inte brydde sig om recensioner, haha. Men det är inte jag. Jag vill vara ärlig med att jag faktiskt vill att folk ska älska det jag gör. Jag vill att människor ska tycka att jag är vacker eller gråta till min musik och jag bryr mig jättemycket om kritik. Jag tvivlade mycket innan jag tog steget och funderade på om jag verkligen skulle våga.
Hur fungerar det att arbeta kreativt ihop med någon som man också delar en vardag med?
– För oss funkar det väldigt bra. En förutsättning för det är att vi har våra olika områden. Jag skulle inte kunna göra den biten som John gör och tvärtom, utan alla får stå fullt ut för sitt konstnärskap. Om vi hade haft ett band ihop och konkurrerat på samma arena hade det nog varit en annan sak.
Du omnämner din familj som en ”stjärnfamilj”. Vad är det egentligen?
– Jag tycker att det är bra ord för allt som inte är en kärnfamilj. En vän sa det för några år sedan till mig och Joanna, som är min bästa vän som jag har barn med. Vår dotter kallar mig för mamma och att ett barn inte skulle kunna knyta an till flera vuxna är skitsnack. Nu har pojkvänner och fler barn tillkommit till vår familj, men vi har alltid blivit ifrågasatta och fått försvara oss. I det har jag varit väldigt kritisk till kärnfamiljen, där två människor ska leva ihop till vilket pris som helst och om det blir skilsmässa ses det som katastrof. Idag har jag större förståelse för att det finns människor som vill bilda familj på det sättet, men det är inget för mig.
Precis innan Anso skulle bli förälder på nytt släpptes singeln Jag står kvar. Efter att ha blivit förlöst med kejsarsnitt skulle hon få åka hem med nyfödde Ali. Men efter att hon svimmat upptäcktes blodproppar i lungorna.
– Tidigare har man kanske slängt ur sig någon gång att man haft dödsångest, men det här var verkligen på riktigt. Jag frågade läkaren som kom in om jag skulle dö och hon sa inte nej utan började säga ”det är bra att du är här nu”, den grejen. Sedan började jag tänka på om jag någonsin skulle kunna sjunga igen, om jag överlevde det här. Jag fick blodförtunnande rakt in i blodet och de tror att propparna kan vara kvar, men nu är det mest psykiskt. Det blir lättare och lättare och det var trösterikt att sysselsätta sig helt med idéer till musiken.
Du berättade en del om det här i sociala medier, är det viktigt för dig att kunna vara öppen med det privata?
– Jag håller inte tillbaka som person och jag kan bli lite irriterad på att man ”ska” göra det, att man inte ”ska” skriva personliga åsikter under sitt artistnamn till exempel.
Att förhålla sig neutral?
– Precis, det känns som en outtalad grundinställning. Också att man måste vara så välformulerad om man ska säga något. Artister jag älskar, som Rihanna, är superpersonliga i sociala medier hela tiden, eller Azealia Banks som bråkar hit och dit. Jag försökte hålla isär det där först, men la ner det ganska snabbt. Jag blir hellre hatad av vissa och älskad av andra än att människor tänker ”jaha, hon verkar hålla på med sin grej”.
Albumet Mvh Anso, M$$ (Playground) släpps den 5 februari. Texten är även publicerad i Nöjesguiden #1.
