I backspegeln är kopplingen mellan goth och hårdrock både uppenbar och välkommen. Inte i stundens hetta dock.
I backspegeln är kopplingen förstås uppenbar. Fascinationen för att skrämma och bli skrämd, blodlusten, det lite homoerotiska med pojkar som utsattes för monster i skräckfilmsfantastier. Men för oss som under en period hade en sådan kajal- och hårsprayförbrukning att H&M övervägde spontanspons, och som hade plastfladdermöss hängande i gardinsnöret och bilder av spindelnät på väggen (usch, de här detaljerna sitter långt inne att erkänna) blev det ändå ett ganska olustigt uppvaknande. Inte hade vi insett att den goth vi tyckte var så djupsinnig och smart i själva verket rörde sig i exakt samma mytologi som den heavy metal vi föraktade så innerligt.
I efterhand måste vi tacka Ian Astbury och Billy Duffy för att de slängde sig rakt i armarna på hårdrocken och på det sättet synliggjorde sambandet, hur smärtsamt det än var just då. Även om de tog steget fullt ut först med Electric 1987 – själv såg jag dem som förband till Aerosmith i den vevan – så fanns alla tecken redan på Love 1985. Bandnamnet hade de kortat, från Southern Death Cult till Death Cult till helt enkelt The Cult, i samma friska takt som medlemmarnas gamla punkfrisyrer växte ut till imponerande hårdrockmaner. Ian Astbury snöade allt mer in på amerikansk naturromantik, indianmytologi och shamanism medan gitarristen Billy Duffy – en gång i The Nosebleeds tillsammans med en viss Morrissey, no less – gjorde så oerhörda framsteg i sin gitarrsoloutveckling att den enbart kunde matchas av hans parallella utveckling inom rock’n’roll-poserandet. ”Led Zeppelin” - så hånade vi The Cult 1985.
Det hindrar nu inte att Love är en av mycket få gothskivor som är värd inte bara ett utan flera återbesök. Som praktverket i en serie nya Omnibus-utgåvor, i smäckra förpackningar och omfattande extramaterial, är den rentav ett högst rekommenderat inköp. Idag låter det inte så mycket metal alls om pärlor som Nirvana och Rain, snarare mörk och suggestiv 80-talspop med en lätt psykedelisk anstrykning, medan She Sells Sanctuary fortfarande är den perfekta Bauhaus-möter-Aerosmith-i-popdänga-singeln. Här kommer den i hela sex versioner över fyra CD, en första skiva för originalabumet och sedan en var för periodens singlar, demos och liveversioner. De två sistnämnda är enbart för eventuella kvardröjande fanatiker, men de två förstnämnda å andra sidan är juveler.
Och på tal om både Bauhaus (som för övrigt The Cult hade inlett sin karriär som förband till) och om de där tio gothalbumen som fortfarande har existensberättigande - Bauhaus debut In the Flat Field från 1980 kommer i en lika fin låda, men bara med en bonusskiva. Där får albumets höjdpunkter The Spy in the Cab och Stigmata Martyr sällskap av singlar som Dark Entries, och framför allt med covers som Telegram Sam och alldeles utmärkta Rose Garden Funeral of Sores.
Bauhaus får dessutom utgöra utgåva nummer tre i serien, med sitt andra album Mask. Två extraskivor bjuds vi där, dels den obligatoriska singel- och outtake-samlingen som här rymmer en demo av Ziggy Stardust (som Peter Murphy avslutar med att utnämna nästa singel), och dels en komplett London-konsert från 1981. Ändå är debuten att föredra framför Mask, där musiken trots singlar som The Passion of Lovers verkar ha kommit i skymundan när Bauhaus istället slukade hela gothlooken med hull (väldigt lite) och hår (väldigt mycket, väldigt svartfärgat och väldigt tuperat).
Skivbolag:
Artist:
