Creep Show - Mr. Dynamite

Patrik Forshage 00:00 14 Mar 2018

Den som är förälder vet hur det brukar vara när barnen vill ha uppmärksamhet i lekandet. ”Titta vad vi gör, pappa!” - en lustig grimasch, en knäpp dans, improviserad akrobatik - och vi tittar, roas, skrattar, kommenterar. Så återgår vi till det vi höll på med innan, men barnet är inte nöjd. ”Titta nu då, pappa, titta!” - och så skruvar barnet till det ytterligare lite knäppare och lustigare. Vi tittar, nu lite otåligt, skrattar och kommenterar fast pliktskyldigt, och återgår till vårt eget snabbt igen. Tredje gången barnet ropar tittar vi knappt upp utan tillåter oss en hummande slantriankommentar, ”Haha, så knäppt”. Barnet läser av, och om de inte kommer fram och rycker oss i byxbenet för att kräva uppmärksamhet släpper de uppmärksamhetsbehovet och leker vidare själva. 

Den lekstuga som John Grant bygger tillsammans med gamla elektronikveteranen Stephen Mallinder från Cabaret Voltaire och dennes nuvarande partners i Wrangler grimaserar, kråmar sig och busar, och halvvägs har de helt slutat bry sig om publiken och leker vidare enbart för sitt eget höga nöjes skull. 

John Grants samarbetartners har samlat på sig allsköns elektronisk utrustning under åren, och här drar de fram även sina  vintageleksaker för ett ivrigt utforskande. Ofta är det snarare fråga om collage och cutup än sampling, elektroniken refererar oftare till ett odisciplinerat Kraftwerk, Moroder och Yashar snarare än till modernare uttryck, och den ständigt närvarande synthfunken är hämtad direkt från Bill Laswells, George Clintons och Afrika Bambaatas gyllene åttiotal. 

Både John Grant och Stephen Mallinder bidrar med vokala inslag, men ofta är deras röster så manipulerade att det hade kunnat vara precis vem som helst. I John Grants fall hade man kunnat argumentera för att det är slöseri med något så kraftfullt och unikt, om man hade förbisett att det är just en tillfällig och väldigt introvert lekstuga som inte står vägen för hans vanliga aktiviteter. 

Mot slutet mattas till och med de lekandes energi, och där någonstans kan man ana den John Grant vi känner. Kanske kan den här urladdningen hjälpa honom att fokusera också på den klassiska singersongwriterroll han är på väg att fullända? 

Nyckelord: 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kamasi Washington - Heaven and Earth

Med sin musikaliska nyfikenhet, bredd och briljans finns få samtida musiken lika spännande, lika akut angelägna som Kamasi Washington. Och med sin bakgrund hos Kendrick Lamar, sina mäktiga kaftaner och missionen att vända sig till en otålig Spotifygeneration med mäktiga temaalbum fulla av tio minuter långa improviserade jazzstycken är han så hipp att det gör ont. 

The Orb – No Sounds are Out of Bounds

Engelska The Orb brukar utnämnas till grundarna av ambient house, det vill säga den genre som ofta, lite nedsättande, kallas för hissmusik. Chill, loungig electro, med sampliga konstmusikinslag, naturljudsingredienser och en slött lunkande känsla. Men idag gör Alex Paterson, bandets enda permanenta medlem sedan starten för trettio år sen, inte direkt något vare sig revolutionerande eller nyskapande. På den här skivan har han frångått minimalismen, och samarbetat med ett helt gäng musiker, vilket märks främst på de olika vokala inslagen.

Virginia Wing - Ecstatic Arrow

Alldeles för få band nämner Holger Czukay bland sina topp-tre-influenser, och bara det gör den här duon är värd uppmärksamhet. Påverkan av hans försök till pophits - Cool in the Pool och The Photo Song är särskilt angelägna i den kategorin - är påtagliga i poplåtar som The Second Shift