Craig David

11:12 4 Sep 2000
En vän rekommenderade mig nyligen, i ett försök att muntra upp en låg dag, en Jackie Wilson-låt med motiveringen "jag är kär i den låten - vill bara skratta och dansa när jag hör den". Det är det bästa betyg en låt kan få. Ganska många gamla soullåtar väcker den känslan - en bubblande glädje som gör att man fån-ler för sig själv och dansar rundor i sin ensamhet. Det är däremot mer sällsynt att nya låtar gör samma sak. Åtminstone för mig. Craig Davids [I]Fill Me In[/I] lyckades. Ingen låt har gått lika mycket på repeat hemma hos mig de senaste månaderna. Ingen låt har fått mig att le ett busigt smygleende rakt ut i tomma intet lika många gånger. Första mötet med Craig Davids uppspeedade r'n'b, på gränsen till two step, öppnade en helt ny värld. Det känns som om kombinationen garage/jungle/r'n'b - som väl kan beskriva two step - är fulländad. De snabba takterna mixat med len, snubblande sång gör att det rycker i dansnerven, samtidigt som det aldrig blir jobbigt att sitta still och lyssna. Aldrig för påträngande som viss dansmusik kan bli. Det blir bara kul. Craig David är den engelska r'n'b-scenens underbarn. Nitton år gammal har han hunnit ha två listettor i England med [I]Fill Me In[/I] och [I]7 Days[/I], flörtat lite lätt med two step-scenens hitmakare nummer ett Artful Dodger, på ett par av deras låtar, och nu spelat in sitt eget debutalbum. Som är det mest spännande som kommit ur r'n'b-genren på länge. Trots att [I]Fill Me In[/I] fortfarande får rankas som plattans bästa spår, finns det ingen låt på [I]Born To Do It[/I] som är dålig. Inga lågvattenmärken. Och det är inte ofta det händer. Höjdpunkter finns det däremot, mängder av dem. [I]Booty Man[/I] är lite lugnare, lite lenare än [I]Fill Me In[/I], men med nästan lika hög svängfaktor. De långsammare låtarna, som [I]7 Days[/I], [I]Rendezvouz[/I] och [I]Walking Away[/I], är som balsam för själen och [I]Time To Party[/I] och [I]Rewind[/I] skulle skaka rumpa på vilket party som helst. Craig David är född att göra det, sanna mina ord.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Snoh Aalegra – Ugh, Those Feels Again

Snoh Aalegra har, trots en imponerande karriär, lyckas hålla sig precis utanför den svenska allmänhetens synfält. Uppsalas egen r’n’b-drottning har sedan hon lämnade staden blivit samplad av Drake, jobbat med hiphoplegenden Common och haft Prince som mentor. Hennes förra album Feels, som kom ut 2017, fick ett varmt mottagande. På Ugh, Those Feels Again hittar Aalegra tillbaks till samma varma sound. Det doftar av Brandy och Sade när Aalegra tar ton på albumet som borde väcka Sveriges uppmärksamhet.

Shura - Forevher

Forevher är en tidskapsel över artisten Shura distansförhållande. Det är en romantisk kärlekshistoria mellan två storstäder, berättad genom ett modernt filtret av obesvarade sms och långa nätter framför Skype. Av egen erfarenhet vet jag att långdistans är cirka det sämsta som finns, och för alla er som befinner sig i det just nu är detta verk en mycket ynklig tröst. 

Lizzo - Cuz I Love You

Av någon anledning missade vi denna platta när den kom och det är hög tid att rätta den missen. Cuz I Love You blev nämligen Lizzos biljett till superstardom. Den startade en raketkarriär som bara väntat på att få lyfta, och sedan släppet har Lizzo setts på några av de största scenerna i världen bredvid några av de mest inflytelserika kollaboratörerna just nu.