När det en gång i tiden blir dags att utse de mest betydelsefulla alternativbanden under 90-talet kommer troligtvis inte Superchunk att tillhöra tätklungan. Deras punkiga powerpop har aldrig varit musikaliskt revolutionerade i någon egentlig mening. De har förvisso gjort några helt grymma plattor ([I]No Pocky For Kitty[/I] från 1991 och [I]Here's Where the Strings Come In[/I] från 1995) men särskilt banbrytande har Chapel Hill-bandet aldrig varit. Däremot, och nästan lika viktigt, finns det en obändig och enorm kärlek till musiken hos bandet på samma sätt som hos skivsamlaren, fanzinemakaren eller någon annan av alla oss som ständigt lever med musiken för att vi älskar den så innerligt. Oändliga turnévändor, musikaliska sidoprojekt, skivbolag och mängder av skumma skivsläpp visar att bandet spelat en nog så viktig roll i egenskap av musikaliska missionärer på ett sätt som få andra band kan överträffa. Nu är inte Mac och de andra särskilt sugna på att skylta med sina välgärningar. I sann alternativanda håller de en låg profil och låter musiken tala och med [I]Pick Me Up[/I] fortsätter de där förra plattan [I]Indoor Living[/I] slutade. Och det är ett mer moget Superchunk; tempot är neddraget, låtarna är längre och anslaget är inte lika direkt som vi vant oss vid från de tidigare plattorna. När jag först hörde [I]Indoor Living[/I] var jag rätt tveksam. Den lät ofokuserad och hafsig. Men efter en mängd lyssningar växte plattan och låtarna trädde fram på ett nytt sätt. Så är det även här, men med den skillnaden att här känns låtarna ännu starkare. Efter 25 vändor i bandspelaren har kassetten börjat glimra väldigt starkt. Den musikaliska mognaden klär Superchunk lika bra som deras stenhårda kärlek till musiken. Nu kan man bara hålla tummarna för att de även vinner de breda massornas gunst. För om något band är värda en rejäl kommersiell framgång så är det Superchunk. (Skivan släpps den 15 augusti.)Skivbolag:
Artist:
