Colder

Nio minuter in i Colders [I]Heat [/I]är jag så uppfylld av det ni kallar "positiva känslor" att jag ringer upp min psykolog för att, också i era ordalag, be honom "dra åt helvete". Som tur är befinner han sig med min mammas pengar på djuphavsfiskesemester strax utanför Cuba och min tid på måndagar står kvar. Men det är den effekten Paris it-boy Marc Nguyen har på mig och min mentala hälsa. Det här är stor konst. Ni förstod inte Daft Punks senaste mästerverk [I]Human After All[/I], men nu får ni en fransk chans till. Det här är vackrare än stål. Det här är The Jesus and Mary Chain för Eric Prydz-generationen. Det här är digitala rakblad, cyanidkapslar, använda kanyler, kedjor, och andra modeaccessoarer som ni missar då ni bara läser Metro på morgonen, steriliserade i svart Joy Divisionproduktion. Colders [I]Heat [/I]är nonchalans i sin allra renaste form. Någon att ta i handen och springa genom nattdiscot. Det är mörkt och negativt. Det är en gåva från helvetet. Colder har blivit förknippad med två uttryck. "Utveckling" och "hype". Vissa människor tycker det är bra när deras favoritartister utvecklas. När en artist utvecklas innebär det endast att artisten inte var tillräckligt bra från början. Colder har alltid varit bra. Alltid tryggt stått still. Sedan debuten [I]Again [/I]och singeln [I]Crazy Love [/I]har han haft ett naturligt elektroniskt tonfall. Vidare avskyr jag människor som använder ordet "hype". "Hype" används av journalister som upptäckt något fint lite senare än andra och skäms för det. Använd inte ordet "hype". 2003. [I]Again [/I]och [I]Crazy Love[/I]. 2005. [I]Heat [/I]och [I]Wrong Baby[/I]. Även [I]Lose Myself [/I]och [I]Your Face[/I]. Låtar så hårt komprimerade att man får svårt att andas. Men inte på ett astmatiskt sätt, utan mer på ett spännande strypsex-vis. Som att sitta fast på toaletten på Hilton med en portabel tv visandes damtennis och med en läderrem som enda länk mellan hals och dörrhandtag. Det här är barnförbjuden musik. Ni borde alla hålla en vuxen i handen när ni lyssnar.