Nomads släpper en platta och allt är precis som vanligt. Fräck,svängig garagerock'n'rolltrashfuzzpunk på ett sätt som de behärskar likaväl som du kan rabbla alfabetet efter tre buteljer av valfri sortstarksprit. Fanatiskt har många synonymer: hängivet, lidelsefullt ellerglödande låter bra. Dogmatiskt, nitiskt eller blint klingar något sämre.Man kan tycka att det är beundransvärt att Nomads lyckas och framföralltorkar uppehålla samma till synes obändiga inställning till ett sound debehärskar så maximalt. Eller så kan man fråga sig var intresset förframåtskridande finns; tröttnar de aldrig på att låta likadant platta efterplatta? Av de åtta coverversionerna av kanadensiska garagepunk-låtar somåterfinns här kunde samtliga funnits på Nomads debutplatta, Where the WolfBane Blooms från 1983. Visst, det var fuzzade garagepunkcovers som gälldedå också - men 13 år! Vilket band har låtit likadant i 13 år? Inte ens PinkFloyd. Kanske är det fräckt, rent av coolt, men hade Nomads talat om attderas nästa alster skulle bjuda på, för dem, otippade tongångar hade jagkänt en entusiasm som är bra mycket större än den jag känner när jag hörden här plattan.
Skivbolag:
Artist:
