Ta en svart man, sätt på honom tajta vintagekläder, ge honom en elgitarr och låt honom sjunga rockmusik - när sådant här händer brukar orden "Lenny" och "Kravitz" dyka upp i mitt huvud. Vilket innebär att det ungefär tio sekunder senare dyker upp någon liten tomte som kontrar med "Hej Folkpartiet" och "Du kan inte automatiskt bunta ihop alla afro-amerikanska negrer som spelar gitarr". Grejen är att Codys rock låter precis som den gode Lenny gjorde på [I]Mr. Cab Driver[/I] från hans första skiva, innan han sålde sin själ till djävulen för att få världens tajtaste läderbyxor och livslång prenumeration på fotomodeller. Det är musik som har sina rötter precis överallt, men som framförallt bygger på sönderspelade ex av John Lennons [I]Cold Turkey[/I] och Princes [I]When You Were Mine[/I].
Cody ChesnuTT hänger med The Strokes, flörtar med tjejer på Spoken Word-kvällar på bokcaféer och tar ryktesvägen sakta över hela världen. För mig blev han känd efter att ha medverkat på The Roots album [I]Phrenology[/I] på en nyinspelning av sin egen The Seed och snott hela föreställningen. Hans debut är en smutsig, hemmainspelad lågbudgethistoria som över två skivor och 36 spår hinner med rocken, hiphopen (fast de spåren lär man sig hoppa över) och en massa annat med en gnutta soul i. Han gör hyllningslåtar till Eric Burdon och till sin egen penis och oftast gör han det så oförskämt bra att man ler lite fånigt och gör sig redo för en strålande vår.
Skivbolag:
Artist:
