Hon är säkrare än Cassie, tuffare än Beyoncé, charmigare än Kelis, softare än Mary J Blige och mer produktiv än Amerie. Det är omöjligt att inte älska Ciara, ”the first lady of crunk & B” som Lil Jon kallar henne. Det var Lil Jon som producerade Ciaras debutsingel Goodies 2004, ett stycke chockerande rå crunk-pop med skrikande syntar. Det var också den tuffaste svarslåten på en dumkåt raplåt (Petey Pablos Freek-a-leek) sedan Roxanne Shanté täppte till truten på UTFO med Roxanne’s revenge exakt 20 år tidigare.Och Ciara cementerar nu sin position som en av den yngre R&B-generationens bästa artister. Nya albumet The evolution är fullt av glittrande pianon, sugande basljud och flirtiga refränger. Kombinationen av pop och Miami Bass-trummor gör att det ibland låter som workoutmusik från himlen, som i That’s right, I proceed eller C.R.U.S.H. med sin oemotståndliga nynnade refräng.
Skivan ramas in av underbart fåniga interludes där Ciara högtidligt talar om sin syn på musik, dans, mode och sig själv. De påminner om Madonnas konstiga rap i Vogue, och Ciara har faktiskt samma fingertoppskänsla och målmedvetenhet som Madonna hade på den tiden. Allt på skivan känns lika självklart: från Chamillionaires och 50 Cents gästinhopp till genusfunderingarna i nya singeln Like a boy till att obekymrat sno refrängen från Kiss I was made for loving you i Get in, fit in. Det finns en inverterad coolhetsnorm när det gäller R&B- och rapartisters intresse för rock — alla älskar Sting, Coldplay och feta gitarrsolon — så att digga Kiss är egentligen helt logiskt.
Den enda låten som avviker från den höga kvalitetsnivån är avslutande Disney-jolmiga balladen I found myself. Å andra sidan är de andra två balladerna på skivan mörka slow jams med hypnotiska pianoloopar. I övrigt är The evolution en samling högteknologiskt pulserande poplåtar som man gladeligen överdoserar på. Arcade Fire har fel — det här är årets neonbibel.
/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
Skivbolag:
Artist:
